Ludovico Einaudi – Ritornare (Spotify)
I helgen besökte jag till Sanxingdui (三星堆) museum. 1986 (åter)upptäcktes gravar/offerplatser fyllda av tusentals keramik-, guld-, jade- och bronsföremål av en grupp arbetare, kvarlevor från det som idag benämns som Sanxingdui-kulturen. 1929 upptäcktes kulturen för första gången av en bonde, som grävde upp flera föremål och gav bort till släkt och vänner. Flera år senare genomsöktes området av arkeologer, som endast hittade enstaka föremål innan de övergav platsen.
Sanxingdui uppskattas existera samtidigt som kungariket Shu under Shangdynastin (1600-1027 före Kr), några menar att det var en huvudstad i kungariket, andra anser att kvarlevorna härstammar från ett folk som är okända för oss eftersom Sanxingdui-kulturen saknar skriftlig dokumentation, den finns inte ens nedtecknad i egenskap av myt.
Bland de uppgrävda föremålen från Sanxingdui, är bronsmaskerna (se ovan) de mest omtalade, och jag förstår varför, för de är verkligen imponerande och skrämmande, det är svårt att föreställa sig att de gjordes för tusentals år sedan. De är ännu mäktigare i verkligheten än på mina bilder.
För den som vill åka går det en direktbuss (om dagen) från Xinnanmen 08.30, den kostar 14 yuan per person och tar 1,5-2 timmar. Inträdet till Sanxingdui är 80 yuan, om man är student ska det kosta 42 yuan, men när jag var där gällde det endast kinesiska studenter, vilket var väldigt konstigt.
Igår åkte vi till Xin wenhua xuan (新文化轩), en bokhandel med ”Ai shu, ai shenghuo” (爱书，爱生活) som slogan.
Det är en stor bokhandel (fyra våningar), välsorterad när det gäller kinesisk skönlitteratur, utländsk skönlitteratur översatt till kinesiska, och en del facklitteratur. Den som är intresserad av handarbete och matlagning har i alla fall hittat rätt.
Det finns ett par hyllor med engelska böcker (romaner översatta till engelska), med okej priser (billigare än t.ex. Bookworm), och ganska många hyllor med klassiker för omkring 25 rmb styck.
Jag köpte på mig allt som jag kunde hitta, och som jag inte redan har, av Yu Hua. Nu när jag plöjt hans romaner och noveller tänkte jag försöka läsa lite av hans essäer.
I likhet med andra kinesiska bokaffärer sitter människor och läser böcker överallt, på huk, lutades mot hyllorna, på bänkar. Det har sin charm, och bidrar till ett lugn som jag tycker är svårt att hitta någon annanstans här, men också är irriterande när det bara finns ett tummat, ”läsexemplar” kvar av en bok man vill köpa.
Adress: 成都市武侯祠大街226号
Idag skrev jag fram till lunch. Min bror kom förbi och jag fick vara barnvakt en liten stund. Senare på eftermiddagen åkte mamma och jag och handlade. Mamma föreslog att vi skulle åka och köpa en skivspelare. (Vi har tänkt ersätta den trasiga tidigare men det har aldrig blivit av.) Sagt och gjort, vi hittade en skivspelare, handlade mat och vin. Väl hemma när jag skulle koppla in skivspelaren i den nya stereon fick jag det inte att funka. Jag bestämde mig för att försöka med mina föräldrars drygt 35-åriga stereoanläggning, trots att skivspelaren och en av de två högtalarna varit kaputt sedan många år tillbaka. Kopplar in allt i köket, med Springsteens Darkness on the Edge of Town som testskiva. Fungerar utmärkt. Eftersom jag inte visste vilken av högtalarna som var den defekta pluggade jag i båda två (jag har alltid insisterat på att om inte kasta hela stereoanläggningen så åtminstone den trasiga högtalaren). Efter att ha lyssnat ett tag märker jag att det kommer ljud ur båda högtalarna. Jag lyssnade en hel del på min pappas LP-skivor när jag var i yngre tonåren och köpte efter hand egna, men den där andra högtalaren har aldrig funkat.
Vi spelade gamla skivor i köket medan vi lagade mat, mamma, pappa och jag. Mamma berättade som hon gjort förr om hur hon kom hem från jobbet på förskolan Lejonet och pappa hade köpt den nya stereon för dyra pengar och lyssnade på nån proggskiva på hög volym (jag antar att detta var före min syster föddes 1976). Pappa drar en anekdot om en Blå Tåget-spelning där publiken jublade när Torkel Rasmusson tog den första falska tonen (dvs. då han började sjunga).
Vi åt middag och efter det flyttade jag stereon till mitt gamla rum, och här sitter jag nu och tänker på hur L. och jag för nån månad sedan frågade hennes lillasyster om någon av hennes vänner fortfarande köper CD-skivor. Vi ville veta om CD-skivor ännu fått den kult-/retrostämpel som vinylskivan hade när vi var femton. Så långt har det nu ännu inte gått. Skivinköpen som görs är fortfarande dödsryck.
Jag tänker på hur min sinnesstämning svarar mot skillnaden mellan Spotify och vinyl. Jag funderar över sannolikheten att det kommer en teknikfientlig, nostalgisk backlash under det kommande decenniet där vi går tillbaka från mp3 och avi till cd och dvd (en sådan backlash aldrig kan bli annat än partiell). Jag tänker på all den kritik som kommit mot läsplattan (Bengt Ohlsson raljerar över en hype som väl egentligen inte finns, Bodil Malmsten går hela vägen och kopplar, om än ofrivilligt, till bokbränning) och hur denna kritik helt kommit att inrikta sig på antingen eller, bok eller läsplatta, huruvida den senare ska få ersätta den förra. Jag har ännu inte hört någon kritisk röst säga något om läsplattan som komplement, hur den kan användas av juriststudenten som inte vill kånka på lagbok och Ekelöf på Dag Hammarskjölds väg; av den som befinner sig på resande fot eller under en övergående period arbetar utomlands.
Men framförallt tänker jag på musiken som kommer emot mig, på var jag hörde den första gången, på platsen där den skrevs, på tiden då den framfördes. På hur jag upplever den nu.
[Ska uppdatera med bilder]
Min nya lärare i zonghe (och xiezuo) är så bra. Förutom att lektionerna är välstrukturerade och innehållsrika, har hon alltid mycket att berätta och en bitsk humor som går rakt in i hjärtat på mig.
Vårt senaste kapitel behandlar olika typer av vänskapsrelationer, hur någons karaktärsdrag påverkar ett förhållande. Lärobokens exempel är den intellektuella vännen, med ett smalt intresse för döda, moderna franska författare. Denna typ av vän kan berika ditt liv, rent intellektuellt, men den negativa sidan är att hon även saknar humor och är utmattande att umgås med. Er vänskap blir som att äta medicin; bitter.
Min lärare berättar att hennes man bör falla under denna kategori, att han ofta blir hennes lärare och hon hans student. Hon gnäller lite och kallar honom för shu daizi (书呆子), som kanske kan tolkas som en grövre form av svenskans bokmal, men vars läsande gör honom dum eftersom han bara känner till saker i teorin och i praktiken är förlorad. Min lärare menade att hon inte kan prata med sin man om något utan att han avfärdar det som strunt eller börjar föreläsa. Jag kan inte återge hennes brandtal på ett rättvist sätt men hon avslutade med att säga, halvt på allvar, halvt på skämt, att hon till en början såg det som charmerande och attraktivt, men att det i längden driver en till vansinne och gav oss kvinnliga studenter rådet att inte välja denna typ av man… Aiya!
Inför Shanghai Expo kommer Chanel släppa en begränsad kollektion med smycken och väskor. Jag är osäker på prisläget, men om jag bodde i Shanghai skulle jag hänga på låset den 1 maj eftersom det känns som en bra investering. Jag är främst intresserad av örhängena (ovan) och väskan i samma utförande, men Karl Lagerfedts humor blir tydligast med den här väskan:
Kaiser Karl alltså… Jag hoppas att den kommer kopieras och säljas om ett par veckor på marknaderna kring Chunxilu.
Jag har egentligen köpstopp på böcker. Men när biblioteket sålde utgallrade ex av Svensk-kinesiska vänskapsförbundets årsböcker (1979-1986) för fem spänn styck kunde jag inte stå emot. Utmärkt att läsa i badet och i hammocken på ett lantställe jag inte har. Artiklarna är av skiftande kvalitet, inte sällan tyngda av en prosa och disponerade efter en mall som är kännetecknande för många av vänsterns publikationer. Så börjar t.ex. en artikel om poeten Ai Qing med stycket ”Vintern 1937 satt en ung poet, uppfylld av häftig kärlek till sitt fädernesland, i Wuhan och såg förbittrat mot den snöiga horisont som förkvävde Kina, ett land härjat av japanska inkräktare och förlamat av Kuomintangregeringens fega brist på motstånd.”. Avslutningen går i dur och är mer visionär: ”hans stämma skallar som en glänsande trumpet och manar män och kvinnor framåt mot ett rikare liv fyllt av mod, lidelse, och kärlek — ett liv för det gemensamma målet att skapa en ny och bättre värld”.
Det finns ändå en hel del läsvärt, även om mycket är av kuriöst intresse (olika rapporter om studentutbyten Sverige-Kina, Jarring om Xinjiang-studier i Lund etc. är jag nog ensam om att ha läst sedan tiden för utgivning). I temanumret ”Kina och omvärlden” från 1982 är den inledande artikeln skriven av Torbjörn Lodén. Det är tydligt att dennes tankar om förhållandet Kina-väst (som de kommer till uttryck i t.ex. Orientaliska Studier nr. 121) i hög grad börjat formas redan här, för 30 år sedan. En reseberättelse från Dunhuang skriven av en svensk konsthistoriker/sinolog i samma nummer var också underhållande (i synnerhet författarens egna skisser).
Apans år 1980 handlar istället om Sverige och Kina. Här är allt i sin ordning: Göran Malmqvist skriver om Karlgren och Kang Youwei, Bo Gyllensvärd skriver om Kina-Gunnar och Oswald Sirén (”Utan överdrift kan han betecknas som den främste forskaren i västerlandet på detta område [kinesiskt måleri]”). Förutom dessa finns korta biografier över Strindberg, Hedin och Karlbeck.
Det här var bara ett axplock ur innehållet i två av de åtta nummer jag köpte. Resten spar jag till lata dagar i sommarstugan.
Jag firar helg med att köpa hem vita liljor. Jag älskar deras tyngd, hur allting annat dränks i deras doft; musors liljelika sång, skönhet, immaculata conceptio, Ofelias utslagna hår.
När jag var tonåring kom jag över en japansk diktsamling, eller möjligen en samling med aforismer. Från den har den mer cyniska versionen av carpe diem lagt sig som en hinna över mina andra tankar (fritt citerat): I den fulla blomningens tid börjar förfallet. Vid ungefär samma tidpunkt fick jag lära mig i skolan att kroppen utvecklas fram till att vi fyller tjugofem, att vi då är på toppen av våra fysiska liv. Så mitt japanska motto och tidpunkten då vi fyller tjugofem år kom att flätas samman.
Om ett par dagar blir jag tjugofem år gammal. När jag står framför spegeln inför min egen blick försöker jag att inte känna panikens vågor slå mot mig, att ignorera faktumet att jag snart är på andra sidan om påståendet.
